Gamla Benkes historia i korta drag!

Benke var inbokad på två avlivningar. Den första vid 2-års ålder, då räddade han sitt liv genom att promenera in i familjen Perssons hem, lade sig tillrätta på en köksstol o vägrade att gå hem. Ingen i hushållet fick röra honom, om barnen eller herrn i huset försökte så fräste han och högg efter dem. Bara frun i hushållet fick kela med honom. De efterlyste ägarna o fick napp, det visade sig att han var inbokad på avlivning, så de fick köpa lös honom för 5-kr. Han lärde sig att lita på människor igen.

Tyvärr så gick herr o fru Persson bort med några månaders mellanrum 2006. Barnen flyttade till sin morbror men Benke blev kvar i området o skulle avlivas men han kunde inte hittas. Han hade nämligen adopterat en ny familj, nämligen mig.
Jag hade sett honom i området i början av juni 2006. Ibland i mina grannars trädgård men lika ofta liggandes/slappande i min trädgård. Där han sov på altanen men lika ofta sittandes på mitt altanbord på kvällarna. Stirrandes in genom fönstret med huvudet på lut o med de magiska ögonen, sägandes, "- släpp in mig, jag är en fin katt, kom igen nu .... släpp in mig, jag är en fin katt, släpp in mig". Och så blev det. Det gick inte att säga emot hans blickar, de magiska ögonen. Men han var fortfarande undvikande mot barn och manfolk. Om någon person av manligt kön besökte mig så sprang han direkt till altandörren o skulle ut i tryggheten, bort från män. Men trots att han var rädd för manfolk så adopterade han mig.

Kanske var det som min mor sa till Benke. - "Du visste allt vad du gjorde när du valde Per som din nya familj. Ett bättre hem o snällare Husse kan du nog inte finna". Och jag tror o hoppas att Benke hade det gott hos mig.
Han var en så, så speciell katt! Han skulle alltid var med sin Husse. Vi gick på långpromenader tillsammans, plockade svamp o bär, hängde tvätt, lagade mat, ute och fiskade i båten, mötte upp mig när jag kom hem från jobbet, mm mm. Han skulle alltid vara med mig hela tiden, vad jag än gjorde. Min barndomskamrat sa till mig. - "Det där är en väldigt konstig katt. Han är ju aldrig längre ifrån dig än 5 meter". Nja, kanske inte helt korrekt men 8-10 meter stämde nog bättre. Vi var så tighta! Jag tror att jag behövde honom mer än vad han behövde mig, och det visste han nog också. Kanske var det därför vi kom varandra så nära.

Benke, 1994-11-23 - 2013-12-17, saknad men aldrig glömd!